Fabian Pang och Sussi Flanell träffar kungen
Kapitel 1 – Rätt våglängd - Adam petter 68, kom! - Adam petter 68 här. Berit blå, kom in! - Berit blå här, över! - Det heter inte ”över”! Det säger de i USA. Det heter ”kom”, kom! - Adam petter 68, du är en tråkmåns, öööveeerr… - Berit blå, vi kan inte ha radioförbindelse om du inte kan lära dig reglerna!!...hallå…berit blå..?.. - Du glömde säga ”kom” adam petter 68, över… Sussi Flanell sitter i hennes och Fabian Pangs trädkoja och pratar i en mycket gammal kortvågsradio från 1900-talet. Radion går på batterier och har en antenn som är en lång ståltråd som ringlar sig upp längs med en gren utanför kojan. Radion knastrar och låter gammal och Sussi har fått den av sin pappa som fick den av sin pappa någon gång på 60-talet. Den var köpt från ett företag som hette Hobbex och gick under namnet ”kortvågsradion CIA”. Det är egentligen två kortvågsradioapparater och den andra har Fabian Pang nu hemma i sitt rum, fyra hundra meter från kojan och Sussi Flanell. Eftersom Sussis pappa Mårten alltid varit så rädd om alla sina saker ända sedan han fick sin första napp var båda radioapparaterna lika fina som de var den gång de kom i en stor kartong som fick hämtas på postkontoret i Lindby. Det är coolt att prata i kortvågsradio. Trots att både Fabian och Sussi har mobiltelefoner är det mer spännande att höra varandras röster knastra fram genom gamla hörlurar som sprakar och ser ut som om de var hämtade direkt från ett museum. Det finns en snurra på den ena radion och den måste man skruva på för att hitta rätt frekvens eller ”våglängd” så att den som har den andra sändaren hörs. Sussi har radion med frekvensratten och sitter nu alltså i kojan och försöker komma på viktiga saker att säga. Fabian har huset för sig själv hela helgen. Han ska inte sova ensam utan hos Sussi men nu är han hemma och tycker att det känns bra att mamma Yvonne och pappa Urban är borta. De gick en square dance-kurs på folkets hus i Lindby i våras och blev så bitna att de nu är på en kryssning mellan Stockholm och Helsingfors, bara för square dance-par. Fabian tycker att det låter galet. När Sussi frågade hans mamma vad square dance var för något förklarade mamma det med att det var en sorts dans där flera par dansar precis samma sak samtidigt och där det finns en utropare som sjunger instruktioner om hur de ska dansa. – Ja, han rappar nästan, fyllde pappa i. - (skraaaap) Örnen är på inflygning – lägg ut fågelfröna, kom! Sussi känner inte igen Fabians röst i radion och begriper inte alls vad han menar med ”örnen”. Men hon skrattar förtjust, han har tydligen oanade talanger när det gäller att förställa sig. Sussi svarar, med mörk och, tycker hon själv, mystisk röst. - Låt örnen gira österut – fågelfröna har blåst bort. Och örnen är ett rovdjur, kom! - (Skraaaap) Upprepa, kom! - Låt örnen gira österut – fågelfröna är borta… har blåst bort, typ…kom. - (Skraaap) Örnen girar österut – passerar TTR19, kom Sussi tittar bort över kojans fönsterkarm och ser Lindbys lilla flygfält i kvällssolen. Flygplatsen måste vara världens minsta och den har bara en landnings- och startbana och ett litet, litet flygplatshus, stor som en korvkiosk. Det händer nästan aldrig att någon kör förbi på vägen vid flygplatsen och Sussi undrar när hon senast såg ett flygplan landa eller starta där. Plötsligt fastnar hennes blick på något märkligt. Först ser det ut som ett tåg som närmar sig i horisonten men när tåget kommer närmare ser hon att det är en lång karavan med mörka bilar som kör tätt, tätt intill varandra. Det är säkert 12 – 15 stycken och alla ser likadana ut. Utom en bil i mitten… Sussi kisar för att kunna se bättre…i mitten av bilkortegen kör en liten blå sportbil. Sussi älskar bilar och tycker att det ser ut som en italiensk Ferrari. - (Skraaap) Örnen har girat österut – passerar TTR22. Bekräfta riktning, kom! Sussi som glömt kortvågsradion helt hoppar högt när hon hör rösten i radion. Hon tycker att det är märkligt att Fabian kan låta så vuxen och annorlunda. Men nu har hon inte längre tid att leka radioleken. Bilkaravanen är mer intressant och hon har inte släppt den med blicken sedan hon först såg den. Hon lyfter micken, trycker in talknappen: - Lägg av Fabian! Du måste komma hit…snabbt!!! - (Skraaap) Repetera, kom! - Sluta, jag vill inte leka mer!! Stäng av och kom hit! - (Skraap) Repetera, kom! Nu börjar Sussi bli irriterad. Hon tittar på de svarta bilarna och vill inte leka mer med ”kortvågsradion CIA”. Kan han inte förstå att hon vill sluta? Sussi lyfter micken igen, trycker in knappen och ropar ilsket: - Stopp!!! I samma sekund händer något otroligt. Alla bilarna i kortegen tvärbromsar på exakt samma gång. Alla utom den lilla sportbilen som inte hinner med och kör rakt in i bilen framför. Det blir inte någon riktig krock utan bara en liten puff – de körde inte så snabbt så det verkar inte vara någon riktig fara. Sussi bara gapar – hon har inte sett något så konstigt, någonsin. I samma sekund hör hon Fabians röst från golvluckan bakom sig: - Varför svarar du aldrig? Jag har ropat och ropat men du måste ju leta upp frekvensen! Vad gör du egentligen? - Titta… Sussi Flanell pekar mot den långa ormen av svarta bilar som fortfarande står helt stilla. Den enda människa som syns är farbrorn som körde den lilla sportbilen. Han står längst fram och pratar med den som kör den första bilen. Fabian tittar på bilarna: - Vad har hänt här..? Det där ser ju helknasigt ut, vad gör alla bilarna här? - (Skraaap) Örnen har nödlandat på fältet. Skicka en brevduva med koordinater, kom. Sussi och Fabian stirrar på kortvågsradion och sedan på bilarna på vägen utanför, på varandra och sedan på radion igen. Försiktigt lyfter Fabian micken, trycker in knappen och säger: - Sätt örnen i fågelholken omedelbart! Nu! Alla de svarta bilarnas dörrar öppnas i samma sekund och minst tjugo personer i svarta kläder och med solglasögon kastar sig över farbrorn som står längst fram, lyfter honom och springer med honom tillbaka till den blå sportbilen där de kastar in honom och stänger dörren. Sekunden efter är alla tillbaka i sina bilar igen. - Wooooow… Fabian Pang och Sussi Flanell tror inte sina ögon. De har helt klart lyckats få in de här konstiga människorna på radion och nu kan de prata med alla solglasögon-människorna samtidigt. - (Skraaap) Örnen i fågelholken, nya instruktioner, kom! Nu är det Sussis tur att lyfta micken. Hon tänker ett par sekunder innan hon, med säker röst, säger: - Längs med vägen, 4 kilometer i er riktning, finns ett fågelbord…eller en korvkiosk… spring omedelbart dit och ät lunch. Återgå om 25 minuter…Lämna örnen i fågelholken…Verkställ!! Samtidigt som Sussi gormar ”Verkställ” som betyder ungefär ”Gör det” på militär- och polisspråk, så kastar sig alla de svartklädda solglasögon-gubbarna och -tanterna ur bilarna och springer det fortaste de kan längs med väg 28 och försvinner i fjärran. Sussi tittar på Fabian: - Kom! Vi springer ner och pratar med racerbilsgubben. Han sitter kvar för han har inte samma radio som de andra! Jag såg det när jag fick alla att stanna. Han var den ende som inte stannade när jag ropade ”stopp”. Kom! De kastar sig ned för repstegen och springer mot de övergivna, svarta bilarna och den lilla, blåglittrande sportbilen som fortfarande befinner sig precis i mitten. Sex bilar framför och sex bilar efter. När de närmar sig ser de hur bildörren öppnas och mannen stiger ur. Han är ganska kort, har en sportig jacka och jeans och ser lite rufsig ut efter den omilda behandlingen nyss. Fabian är först framme: - Hej!VemÄrDuOchVarförHarNiSåMångaBilarMedErHitOchVarförHarDuEnCoolare BilÄnDeAndra???? Mannen ser lite förvirrad ut när han ser de två barnen komma rusande. Han ser sig om och verkar undra var han är och varför. Sussi försöker, på sitt sätt: - Visst är det där en Ferrari 456 Modificata från typ 1999 eller 2000? Farbrorn tittar på sin bil med en kärleksfull blick: - Ja, en 456 Modificata är det faktiskt. Den enda som är blå som originalfärg. Från 1999. Du verkar duktig på italienska sportbilar. - Ja, Sussi tittar på farbrons bil med beundran i blicken, jag älskar sportbilar och kommer att bli tävlingsförare när jag blir lite äldre. Tävlar du med din bil? - Nej, inte med denna. Men jag har ett par andra som jag tävlar med ibland. Jag gillar också bilar och när det går fort. - Brukar du vinna? - Tja, farbrorn tittar på Fabian och Sussi och ler, jag brukar nog det men jag är rädd att de andra låter mig vinna. Åtminstone känns det så ibland. - ”Låter dig” ?!? Fabian tittar på farbrorn med stora ögon; Varför skulle de göra det? - Ärligt talat så vet jag inte. De kanske vill vara snälla…eller så är de överdrivet rädda om mig. Men, farbrorn ser sig om på de övergivna bilarna, såg ni vart mina vakter tog vägen? - Vakter? Sussi och Fabian stirrar på farbrorn med stora ögon: - Är du en skurk? Som är på permission från fängelset och måste ha vakter? Farbrorn skrattar glatt och grimaserar otäckt: - Ja, jag är en riktig skurk som bor i en fängelsehåla åååår efter åååår… han lyfter händerna, böjer fingrarna och hoppar bredbent framför dem: Uuuuäääähhh…. Barnen tittar med stora ögon och gapande munnar på det märkliga uppträdandet en stund innan de bryter ihop och skrattar högt. – Sluta!! Det där var det fånigaste vi sett.
 
Per N

Vårskrik
Solen skiner, snön smälter och bildar kaffebrunt slask på gatan. Jag trotsar kylan och öppnar det enda fönstret i mitt rum, sticker ut näsan genom fönsterkarmen och andas in den friska vårluften. En vattendroppe faller på min näsa. Jag tittar upp. Snön på taket droppar i takt med mitt hjärta. Dropp, dropp, dropp. Fåglarna kvittrar. Grannens bil sätter igång med ett brummande ljud. Jag öppnar munnen. Och skriker ett härligt vårskrik.
 
K

Regnbågen i min blick
Den lyser. Det är allt som syns från början. Den lyser upp det som skulle kunna vara ett mörker, och reflekterar ljuset mot den skrovliga ytan över mig. Jag vet inte längre vad jag tänker på, eller vad jag ska tänka på. Färgerna fyller mitt synfält likväl som mitt medvetande. Den blåa ser plötsligt ut som en orm som slingrar sig ut ur glasbubblan innan den smälter ihop sig med den gröna fläcken. En rosaröd droppe täcker de båda. Om och om igen flyter färgerna ihop med varandra. När jag flyttar blicken följer färgrundlarna med. "Four", är den enda ursklijbara tanken på länge. Jag älskar verkligen den musiken. Jag har verkligen saknat lugnet som sköljer över mig. Lugnet som bara en regnbåge skapar, även om den inte syns mot en vacker himmel i horisonten. Regnbågen är ju rund egentligen, så den i glödlampan kan inte vara mer falsk än den efter ett regn. Och den här försvinner inte när jag vänder bort blicken.
 
LS