LUST ATT SKRIVA

Ibland går det bara inte. Jag vet att du, du, du och alla ni skulle rycka på axlarna, kanske lämna ett lugnt ok. Grejen är att jag är livrädd. Igentligen utan anledning. Fast har jag inte anledning? Jag vet inte. Jag vet inte heller vad du, du, du, du och ni där borta skulle säga. Och det är väl kanske det som är problemet. För trots att ni ibland gör mig galen och ni är otroligt inskränkta, så spelar i alla fall några av er minst lika stor roll som någon annan . Nästa problem är att jag inte vet. Jag vet vad som är fel, tror jag, men vad är igentligen rätt? Hit eller dit eller däråt? Det känns som att jag måste veta. Vill jag ens veta? Alla tankarna snurrar jag vet inte vart jag ska ta vägen. Antar att jag blir kvar här inne ett tag till.

Hon såg sig om i rummet. Ett vanligt rum med vit IKEA-säng och ett skrivbord med några läxböcker uppslagna. Hon blundade. Men jag är inte vanlig. Om jag bara kunde säga det till någon? Hon försökte komma på något att göra och öppnade sin dator, men ingenting var roligt längre. All musik var tråkig. Att skriva var inget hon orkade göra längre. Ingen var online på Skype, ingen ny YouTube-video fanns att se. Hon tog upp mobilen, men la den ner igen. Allting var redan gjort och ingenting fanns att göra. Om jag bara kunde berätta? En bok då? Nej, läsa var ännu mer ansträngande. Så hon la sig ner i sängen och stirrade upp mot taket. Minnen kom sköljande över henne. ?Bro, bro breja. Stockar och stenar. Alla goda renar. Ingen slipper här fram, här fram, förrän hon säger sitt käraste namn. Vaaaaad heeeeeteeeeer han?? Armarna hade fångat henne. Blickarna från de andra var förväntansfulla. ?Kom igen då Ebba! Vem är du kär i?? Ska jag säga? Nej, jag gör det inte. De skulle bara tycka att jag är konstig. ?Ingen.? Hon försökte hålla tonläget stabilt, så ingen kunde höra att hon ljög. ?Kom igen, alla som säger så är egentligen kär i någon.? De andra tjejerna stirrade på henne. ?Nej, jag lovar, det är ingen.? Jag kommer aldrig att berätta för någon. Solen var glödande i horisonten. Hon tittade på solen, på skogen och på husen. Om hon bara kunde hitta ordet för hur hon kände sig. Hon ville göra så mycket, och ändå ingenting. Det fanns allt möjligt att göra, men ingenting kändes kul. Rastlöshet var ordet hon letade efter. Förut var allt så enkelt. Det var bara att sätta på en låt och så kunde hon dansa och sjunga i flera timmar. Sitta och skriva hela eftermiddagar. Det fanns saker att göra och de var kul. Jag måste berätta min hemlighet för någon. Hemligheten hon bar på höll på att förgöra henne. Varje dag var en dålig dag, och hon hade inte känt riktig glädje på flera veckor. Jag måste berätta för någon. Mobilen låg i fönstret. Klockan var fem så det var inte försent att ringa. Hon tog upp telefonen, men något stoppade henne. Jag vågar inte. Det kommer inte gå bra. Hon kommer tycka att jag är konstig, hon kanske aldrig vill se mig igen. Det är inte värt risken. Hon la ner telefonen. Rastlösheten kom igen, men denna gång var den inte bara jobbig, nu var den outhärdlig, smärtsam. Är det så här det kommer att kännas hela livet? Känner alla andra så här? Men hon orkade inte ens tänka på andra människor. Förutom den hon hade tänkt ringa till, hennes bästa kompis Samantha. De hade blivit vänner på dagis och varit oskiljaktiga sen dess. Även nu i högstadiet var de bästa vänner, fast de umgicks med andra också. Så mycket de gjort tillsammans. Varit på varandras landställen, varit på lägerskola tillsammans, gått i samma teatergrupp. Samantha var hennes barndom. Om hemligheten skulle förstöra deras vänskap kanske inget var värt någonting längre. Jag säger det inte. Jag säger det aldrig. Ingenting kunde vara värre än att de skulle splittras. Om jag inte kan berätta, vad ska jag göra då? Ska jag vänta? Vänta på ?bättre tider?? Om jag aldrig kan berätta, varför skulle något ens vara värt någonting? Hon la sig ner i sängen och stirrade upp i taket igen. Hur många gånger hade hon egentligen gjort det? Minnena kom återigen sköljande över henne. Det var rastlösheten fick henne att minnas.Det kändes som om hennes huvud höll på att explodera Bra och dåliga minnen flöt förbi i hennes huvud varje sekund. Mest de dåliga. Misslyckanden, pinsamma händelser, minnen då hon nästan sagt det. Nästan berättat hemligheten. Det var i våras när hon hade kalas. Hennes första sova-över-kalas. De skulle få sova i källaren och hennes mamma hade städat och gjort det mysigt, köpt chips och godis, ordnat tårta. Hon hade aldrig sett sin mamma vara så engagerad i hennes kalas förut. Hennes mamma hade till och med tagit på sig en av sina finaste klänningar. Tre kompisar hade kommit. Samantha, Jennifer och Tova. När de suttit i källaren och käkat chips ett tag kom den där leken upp igen. Sanning eller konsekvens. Hon gick med på det, men hade en orolig känsla i magen. Hon blev inte frågad först, så hon kunde analysera vad för slags frågor det var. Var det ?Vad är din favoritglass?? eller ?Vem i klassen skulle du kyssa??. Jennifer blev frågad först. ?Har du shippat dig själv med någon någon gång?? Jennifer skrattade lite, och hon erkände att hon hade det. Men hon sa inte vem, ?Det ingick ju inte i frågan.? Sen vände sig Jennifer till henne. ?Har du någon hemlighet ingen vet om dig?? Jag borde säga. De skulle väl inte tycka illa om mig, de är mina närmsta vänner. Men jag behöver ju inte förstöra den här kvällen. Dessutom skulle jag aldrig våga. Allt är ju så bra? ?Hmm, jag gillar inte att skriva så mycket som jag säger att jag gör.? Varför sa jag det inte?! Hon kände sig lite lättad av att inte ha sagt sin hemlighet, men det gjorde att något större grodde i henne. Någonting som tyngde ner mer. Något större. Och nu var hon på väg att lyfta bort det tunga. Om hon bara hade modet? Telefonen låg kvar i fönstret. Hon gick med bestämda steg fram till den och tog upp den, nästan så som man fångar en fjäril, snabbt, så att den inte flyger iväg. Nu gör jag det. Jag måste göra det. Jag kan inte ångra mig nu. Hjärtat går på högvarv och hon vill kräkas, men hon måste göra det. Hon tänker inte vänta mer. Tänker inte vänta till ?imorgon? eller ?ett bättre tillfälle?. Hon knappar in Samanthas nummer och ringer. Det går sju signaler innan hon kommer fram. På de sju signalerna spolas hela livet från början till nu upp. Hon känner modet pulsa i takt med hjärtat. Jag vågade. Nu säger jag det. Nu tänker jag inte stoppa mig själv igen. Hon var så full av koncentration och beslutsamhet att hon knappast märkte att hon hyperventilerade och att hjärtat slog så hårt i bröstet att det gjorde ont, och att när Samantha väl svarade med sin vanliga, trygga röst så var hon helt utmattad. ?Hej, det är Samantha.? ?Hej? Det var en rädd ton som kom från henne. ?Herregud, vad har hänt Ebba?? ?Jag har en sak jag vill berätta.?

två små kommentarer. de flög ur din mun lika lätt som om du kommenterat vädret. tretton ord, flyktiga som en sommarbris i september. är jag blåögd? mina ögon är blå men så är även dina. jag minns inte vart jag såg, tror min blick flackade runt. "du tittade ned typ en halv sekund" sa du. vilket kanske var rätt. vad vet jag. frågan är hur vet du? "du får inte ha så höga krav, ingen är perfekt" sa hon. i mitt huvud rullade filmen med misslyckanden. "förutom X. X är typ perfekt" svarade du henne. jag undvek att titta på dig. skrattade bort det. tror du skrattade med mig, och att ditt skratt lät som smilgropar? två små kommentarer. de flög ur din mun lika lätt som om du berättat om matchen. tretton ord, som hos dig fallit i glömska redan innan de klingat ut. och jag undrar, strör du stavelser omkring dig eller ger du ord? jag är kvar. jag är här. en dag mer än igår. ett moln av höstmörker som lättat till förmån för ett fåtal timmar solljus. strålar som träffat utan tanke. eller visste du? -itsano